Vapenlagarna i Norden

Rätten för medborgare i ett land att äga, inneha eller använda vapen regleras av i landet stiftade lagar. I Sverige har vi till exempel vapenlagen och knivlagen. I de allra flesta fall omfattas skjutvapen och knivar. Med skjutvapen avses oftast handeldvapen och gevär. Halv- och helautomatiska vapen är inte tillåtna för privatpersoner och brukar inte vara aktuella i debatten. Vad gäller västvärlden är då USA ett ständigt undantag.

Våldsmonopol

I de flesta länder finns det ett våldsmonopol som begränsar rättigheten att utöva våld mot medmänniskor. Den rätten brukar begränsas till polis och militär. Utöver de här grupperna finns det undantag för vissa andra under särskilda omständigheter.

Vapenlagarna i Norden är i princip de samma oavsett land. Avvikelser finns av varierande grad och är nästan alltid av lokal karaktär. I princip är det olagligt att äga och inneha skjutvapen i samtliga nordiska länder. Det är liksom baslinjen som man kan utgå ifrån och därefter tillkommer undantag som möjliggör för vissa, ofta noggrant reglerade grupper, att av olika skäl ändå få inneha vapen.  I genomgången här bortser vi från polis och militär.

Den största och, kanske, viktigaste gruppen som har undantag från vapenlagarna är jägare. I de nordiska länderna är det ofta enda sättet att som privatperson överhuvudtaget skaffa sig ett vapen på laglig väg. Reglerna skiljer sig något åt mellan länderna, ofta på grund av traditioner och kultur. I grunden krävs det en jägarlicens och den utfärdas efter olika typer av utbildning och av olika organisationer. I till exempel Norge krävs det skjutbaneprov som ska godkännas av polisen, medan det i Finland räcker med att organisationen godkänt provet. I Sverige måste man genomgå en jägarutbildning genom Jägareförbundet.

Frågan om vapenlagar har dykt upp igen efter dödsskjutningarna runt om i Sverige och, naturligtvis, USA. Man kan nästan säga att samtliga brott med vapen i Sverige sker med illegala vapen. Det är förhållandevis ovanligt att privatägda vapen dyker upp på marknaden och då brukar det nästan alltid vara arvegods eller redan tillåtna vapen. Annars sker det stölder av vapen från militära vapendepåer, men det är fortfarande marginellt. Den stora mängden vapen som finns i cirkulation i de nordiska länderna är i nästan samtliga fall insmugglade och har aldrig varit registrerade någonstans. Det är ett starkt argument för att inte ytterligare skärpa vapenkontrollen, eftersom det i de allra flesta fall drabbar de som redan är registrerade vapenägare och som sköter det hela. De återkommande så kallade vapenamnestierna brukar dra in rätt många vapen. Under den annonserade tiden kan vem som helst lämna in vilka vapen som helst till polisen utan att det ställs frågor. Många av de vapen som kommer in är vapen som tillhör dödsbon eller aldrig varit i cirkulation.

Frågan om vapenreglering är i praktiken en icke-fråga i de nordiska länderna. Genom krav på att man ska kunna visa upp ett reellt behov, en grundläggande kunskap och skicklighet och samtidigt antingen ha en licens eller tillhöra en organisation där man registreras, är vapeninnehav redan rigoröst omgärdat av regler och lagar.

Debatten i de olika länderna brukar snarare kretsa kring vad man får skjuta, hur ofta och hur mycket.

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

© 2020

Tema av Anders Norén